Måsten även för en fobiker

Det är vissa saker som bara ingår i yrket trädgård, vissa saker en bara måste kunna hantera oavsett bakgrund. Vissa behöver inte ens ”hantera” något, det bara är. ”Jag kan lära mig, jag är inte rädd”. Ungefär så har mantrat gått under sommaren som gått. Maskar, larver och sniglar, de har inte varit en del av min vardag tidigare. Låt mig berätta om min bakgrund!

I min familj är man inte ute i onödan. Jag har aldrig varit en ”naturperson” även om jag uppskattat grundskolans skogliga aktiviteter. Men ”levt nära naturen”, det har jag verkligen inte gjort. Har jag träffat på en spindel så har jag sprungit två kilometer åt andra hållet med ett gapskrik dånandes efter mig. Detta gäller även äldre ålder än 20.

Förrförra sommaren när jag bestämde mig för att göra något åt det här odlingsintresset som jag haft pyrandes så läste jag lite diverse trädgårdsböcker. Så fort jag kom in på sidorna Kompost så blev jag lite svettig. Än värre, dök det upp en bild på en mask eller larv så kröp det i hela kroppen. Jag bläddrade fort som attan och var tvungen att tänka bort synen genom att aktivt tänka på något gulligt. Ren äckel var min känsla.

Så börjas det, efter en trädgårdutbildning där jag lärt mig se saker på bild och vet vilken stor roll allt liv i jorden spelar. Då kommer jag till verkligheten. Jorden. Maskarna och alla möjliga kryp. Larver. Små äckliga sniglar. Jag måste vara nära. Ja, det började såklart med små skrik och hopp i smyg av äckel. Min stora utmaning var att lära mig att arbeta sida vid sida med de slemmiga små krypen. Det var bara att öva.

Jag började tänka på hur bra krypen är för jorden, och att se dem är inte ”farligt”. Jag behöver ju inte ta på dem! Jag började lära känna maskarna. De var där. Jag gick kanske till nästa rabatt en stund så masken kunde krypa ner och iväg, så slapp jag störa dem. Men återgick sedan dit och fortsatte. Tillslut kunde jag arbeta sida vid sida med dem. De och jag var på samma yta, jag försökte bara att inte störa (och började naturligtvis prata med daggmaskarna likt jag råkar göra med ALLA ”djur” efter att jag har haft katt). Jag klarade mitt mål, jag är inte längre rädd för dem!

I år gäller en ny utmaning: Hantera mördarsniglarna! Våga se, döda och flytta. Nu kan jag inte bara låta dem vara utan jag måste döda dem och hantera dem. Jag måste plocka upp dem på något vis, helst knipsa av dem bakom huvudet (jag måste alltså LETA efter ett äckligt snigelhuvud med min arma blick, iuuuh!), salta på dem i solen eller stoppa ner dem i en tätt förslutande hink och låta dem ruttna i vatten (blir tydligen en fruktansvärd doft av detta så småningom). Det hela är bara så hiiimla vidrigt! Har redan pratat med tanterna i föreningen om detta och några har sagt att de ska hjälpa mig. Men när de inte är där då?!?!

När jag lärt mig det här ska jag fira stort. Önska mig lycka till, för jag behöver´t!!! (enligt prognoserna som säger att de mått gott denna vinter och rör på sig redan!)

Annonser

2 tankar om “Måsten även för en fobiker

  1. Ååå din stackare -ryser med dig -sniglar är inte kul-vet inte hur jag skulle klara just det. Men det verkar gå finfint framåt -så heja heja och Lycka till!

    • Ja, jag har inte riktigt kommit underfund med hur jag ska hantera detta än. Men jag tror på torpedmetoden till viss del men även att själv bli en iskall mördare. Tyvärr. Tack, lycka till med det behöver jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s