Att en lördag börja dagen med att skörda tomater på balkongen och skiva upp sin gurka från lotten. Rosta ett bröd, smöra och göra kaffe. En blir så medveten om vilken lyx det är med grönsaker. Vilket arbete som ligger bakom. Och en enda liten babytomat är hur värdefull, beundrad och efterlängtad som helst. Det är svindlande och helt vardagligt, ovanligt och slentrian. Att äta sin egna grönsaker är stort och fjuttigt (med tanke på mängden) på en och samma gång.
Att kunna gå upp till lotten och hämta ingredienser till kvällens mat, det känns underbart!
Oftast så känner jag att jag inte hinner till lotten och fixa på vardagarna, det blir för stressigt och jag är så trött efter en hel dag/vecka av kroppsarbete 8 timmar om dagen. Men, om någon tar fram en stor Syrenhortensia och säger att ”du får den” så nog jäklar hinner jag till lotten och riva i rabatten som jag aldrig orkar ta tag i och plantera och vattna. Jahadå, inga problem!
Alltså, om någon ger mig en av mina absoluta favoritväxter, ja, då går jag över hela stan… (med extremt glatt humör och vissel)
Jag sliter bort en 2 kvm stor Praktlysingrabatt med jättejobbiga rötter…
Jag fyller på ny jord, planterar sedan dit mina växer och vattnar supermycket…
Och när jag blir hungrig så hittar jag bra mellanmål i lotten…
Två timmar senare sitter jag hemma i köket och undrar vad som hände?! Alltså, hinner och orkar jag verkligen inte till lotten om vardagarna?!?! Jag konstaterar att det där, det är nog snarast en definitionsfråga!
